Tårar vill vandra längs kinderna.

Håller så mycket inom, ingen  kan komma nära.

Vågar inte släppa taget om mig själv , fast att det skadar mig.

Mår så dåligt över att inte våga.

Känns som om att man är ensam hela tiden.

Vad ska man göra för att komma undan det mörker man seglar runt i.

¨När ska livet  lysas upp så man kan se vart man seglar.

Hur ska man våga ta rodret och styra ut från  stormen.

Mörkret drar kylan närmre.

Allt känns så fruset, värmen försvinner. 

@font-face { font-family: "Cambria"; }p.MsoNormal, li.MsoNormal, div.MsoNormal { margin: 0cm 0cm 0.0001pt; font-size: 12pt; font-family: "Times New Roman"; }div.Section1 { page: Section1; }

Trodde alltid att jag viste vilka vägar jag ville gå, men längs vägarna kommer det alltid en korsning. Där man  får välja vilken väg man ska ta.

Smärtan av att välja vägen  som ska  leda dig fram . kan bli fylld av ljus eller mörker det gäller bara då att inse vart man är och följa det som känns rätt.

följ kännslan på vad du tycker är rätt väg att vandra , så kommer du alltid framåt

Hur ska man våga testa vilka vägar att vandra.

Vilka ska bära vägen fram.

Med den tunga ryggsäcken man bära.

Allt som man gått genom tynger, allt går i huvudet om och om igen.

Varför skall det bli så.

Hur ska jag kunna ändra på mitt sätt att se på livet.

Har jag ljugit för mig själv när jag sagt att  jag älskar livet.

När jag säger det  så känns det som om att jag ljuger.

Vart tog den varma härliga känslan vägen.

Varför skulle det hända mig , har jag inte gått genom tillräckligt än.

När väl man känner att livet går bra och är underbart så ska man snava över något på vägen, som får en att vilja försvinna. Efter allt som varit har jag byggt upp fobier

Jag är rädd för att släppa personer när. Jag är alltid på min vakt, försöker tolka personer hur dom är, om de går att lita på, men även om jag är bra på läsa av personer så tror jag inte på mg själv. Så fort det går för bara för mig så inväntar jag bara nästa smäll.

Hur ska jag kunna låta saker gå , våga släppa taget.  Ibland vill jag bara försvinna , DÖ

-       Men  det vill jag ju inte häller.

-       Jag vill ju leva försöka vara glad .

Men det är ju ingen utväg att dö.

Jag vill leva, jag saknar bara , en plats där jag kan vara .

Undra när jag kommer finna den inre kraft som giver mig själv , värme och om tanke .

Jag måste våga sätta mig själv i  fronten  , ge mig själv kärlek och värde.

Jag försöker alltid ge de runtom mig , värme och kärlek. Men det blir rörigt när jag inte vågar sätta någon nära. Eller är det att jag inte vågar sätta mig själv i hjärtat, och låter andra ta den platsen .  EN dag ska jag finna vägen till mitt eget hjärta.  Och sätta mig där . så jag kan släppa in värme och kärlek och ge värme och kärlek till andra.  

Vilka stigar ska man behöva korsa för att komma fram, vilka hinder kommer längs stigar . 

Ensam vandrar på stigar med hinder som man klarat. 

Fortsätter ensam sökande på stigar i mörkret. 

Så länge man vandrar sökande finns ett litet ljus som brinner. 

Ljuset blir svagare och svagare , varge gång  jag blickar bakåt.

Alla de stigar som man vandrat där stora hål har kommit i vägen. 

Hur ska man orka kämpa vidare, hoppet håller sakta på att försvinna.

Så kommer det värme och ljus från så många håll.

Man fylls utav värmen lyckan och hoppet blir starkare.

Nu orkar man fort sätta vandra på stigar som sakta blir ljusare.

mörkret kommer alltid finnas kvar, och på minna om hur livet har varit.

Det ger en kraft som visar att man ska fortsätta kämpa.

 Hur mörkt allt än ser ut så kommer man alltid att finna ljuset.