Tårar vill vandra längs kinderna.

Håller så mycket inom, ingen  kan komma nära.

Vågar inte släppa taget om mig själv , fast att det skadar mig.

Mår så dåligt över att inte våga.

Känns som om att man är ensam hela tiden.

Vad ska man göra för att komma undan det mörker man seglar runt i.

¨När ska livet  lysas upp så man kan se vart man seglar.

Hur ska man våga ta rodret och styra ut från  stormen.

Mörkret drar kylan närmre.

Allt känns så fruset, värmen försvinner.